Idag efter dagislämning så kändes det så tomt inom mig.

Höstlöven blåste omkring i sina härliga höstfärger.Hösten är fin med oxå lite sorgsen då vi går mot mörkare tider.
Förra hösten blev min kära morfar sjuk och lämnade oss i all hastighet,även om morfar var 90 år så var han en "krutmorfar"
En person som fick överleva sin fru och sina bägge barn.Men som fick uppleva sina barnbarnsbarn:)

Tankarna kring döden kommer ofta hos mig och jag är ibland så orolig att det känns onormalt.
Så rädd om mina nära o kära.
När barnen är sjuka så får jag ångest och tänker det värsta,det kan handla om en liten förkylning och jag sitter uppe o vakar en hel natt om det skulle behövas.Jag har svårt att lita på livet.
Det tar både kraft  och energi av att hålla på så här.Jag vet att det är fel.

När tystnaden kommer,då kommer alla tankarna,tankarna på mamma och de andra som jag mist på kort tid.
Vart tar man vägen liksom?
Vad händer när vi dör?
Jag tror inte eller vill inte tro att allt bara tar slut och blir nattsvart.
Jag tror vi lever vidare på en annan plats utan för den skull vara religös.

När mamma var vårt sjuk så var hon redan borta för mig.
Det var hemskt att se någon man älskar blir så sjuk.
Hon bara försvann ur mitt liv.
Aldrig kommer hon tillbaks till mig,men i mina drömmar finns hon!

Ja vad säger man om den där döden,man kan inte lura den.Men otäck är den allt!