Tisdag

Nu hoppas jag att solen vill kika fram för det har blivit vinterväder här igen vi vaknade till snö som nu sakta smälter undan
Jag kan förstå hur det känns. Och att nu dina två äldsta flyttat iväg ungefär samtidigt blir extra smärtsamt.
Hos oss blev det så att jag och maken bodde 4 år i Peking och döttrarna här hemma. Men vi kom hem till Sverige jul och sommar och däremellan kom de på besök minst en gång vår och höst. Visst saknade jag dem och de mig. Men med flyg går det ju snabbt att förflytta sig. Äldsta barnbarnet var tre månader första gången vi sågs , då i Peking . Och sedan kom han att göra fler resor dit med sina föräldrar innan det var dags för oss att flytta hem.
Kanske kan du snart ta dig en tur till Helsingborg.
Kram
Det är svårt när man inser att barnen blivit vuxna, jag minns när min äldsta flyttat 5 km bort, vi hade en väldigt fin och nära relation och jag ringde varje dag, så blev det ett par dagar emellan vid något tillfälle, när jag då ringde frågade han vad jag ville, "ingenting men jag har inte pratat med dej på två dagar" hans svar var klockrent "Mamma, det är dags att klippa navelsträngen nu, jag är vuxen"
Men oj, hade hon ont eller var det synen av såret som gjorde henne svimfärdig? Läskigt oavsett, tur du kunde hålla huvudet kallt och hjälpa henne, det skulle jag nog inte klarat :)
Snö, vem bad om den?
Kram
Jag förstår precis hur du känner för våra två yngsta barn har bott utomlands i perioder och visst har man saknat dem. Nu bor sonen "bara" i Stockholm och inte i Brasilien vilket är så tacksamt. Samtidigt så tyckte jag att man kom in i det efter ett tag. Man får försöka att hälsa på så ofta det går och hålla kontakten. Jag minns när jag flög hem från Egypten när jag hade hälsat på yngsta fröken där. Grät tills vi passerade Grekland...
Kram